Hemma!
Äntligen. Folk har börjat klaga på att jag inte skriver så ofta, detta beror på att jag är en så upptagen kvinna. Men..
hur som haver, nu är jag hemma i Skellefteå, mycket skönt, mycket kallt. Vintern är här.
Idag/igår (17 dec) fyller/fyllde min farfar år, detta skrev min kusin Lisa några väl vadla ord om på sin blogg, mycket väl valda ska jag säga. Det speglar verkligen min farfar. (dennadagen-lisa.blogspot.com kan ni läsa orden). Jag ska till farmor och farfar på middag imorrn, härligt!
Sov gott nu, och imorrn ska jag vila ut och njuta av min första riktiga jullovsdag!
hur som haver, nu är jag hemma i Skellefteå, mycket skönt, mycket kallt. Vintern är här.
Idag/igår (17 dec) fyller/fyllde min farfar år, detta skrev min kusin Lisa några väl vadla ord om på sin blogg, mycket väl valda ska jag säga. Det speglar verkligen min farfar. (dennadagen-lisa.blogspot.com kan ni läsa orden). Jag ska till farmor och farfar på middag imorrn, härligt!
Sov gott nu, och imorrn ska jag vila ut och njuta av min första riktiga jullovsdag!
Vaskilerad.
Då var man vaskilerad mot grisarna. För er som inte sett Sune så innebär det att jag är vaccinerad mot svininfluensan. Jag, Emma och Elin tog det stora stegen och vandrade med Abi till Odenskog och blev stuckna! =)
Igår var jag sportig och såg på skidskytte, idag ska jag se på basket. pga vaccinet får jag nämligen inte vara fysiskt aktiv... Sen blir det nog IDOL =)
Trevlig Fredag!
Igår var jag sportig och såg på skidskytte, idag ska jag se på basket. pga vaccinet får jag nämligen inte vara fysiskt aktiv... Sen blir det nog IDOL =)
Trevlig Fredag!
Livet i Östersund - min egen lilla bubbla.
Jag som skulle bli bättre på att skriva blogg, det sket sig. Men nu ska jag ta mig samman och skriva lite... mest för att slippa tänka på didaktikexaminationen som jag har på torsdag.
Jag sitter och ska göra en powerpoint inför en redovisning på fem minuter. Min ska handla om socialt välbefinnande. Jag ser mig själv som en väldigt social person och klarar inte riktigt av att vara ensam så ofta. Men när jag sitter och ska skriva tar det stopp, varför är mina vänner, min familj och alla andra människor så viktiga? Jag vet faktiskt inte. Försöker fundera och kommer fram till att självklart är min familj bra för att jag vet att de alltid älskar mig och står bakom mig både i med och motgång, mina vänner gör mig glad, får mig på gott humör och förstår mig (oftast) och alla andra människor är bara bra att ha runt omkring sig så man inte känner sig ensam.
Ändå kan jag inte komma på något klokt att säga.
Samtidigt som jag gör detta sitter jag på msn och pratar med några gamla klasskompisar, och försöker förstå hur det blev som det blev. Hur det kunde bli så att vi alla fastnade i den lilla bubbla som man lever i. Min bubbla är östersund, andras bubbla är stockholm, norge osv. Varför blev det så? Varför kan man inte bara leva i samma bubbla?
Jag tror att det beror på tiden, man gör så mycket annat, så olika saker, kanske har man inte något gemensamt längre? Det är nog min största rädsla. Att när jag kommer hem i jul, att jag ska sitta och försöka prata med människor som inte är ett dugg intresserade eller förstår vad som pågår i min bubbla, eller att lyssna på ett gäng som bara pratar om det som hänt i deras gemensamma bubbla, en bubbla som jag inte alls känner mig delaktig i eller förstår. Men vad ska man göra åt saken? För två, tre, fem eller sju år sedan så levde vi i samma bubbla, men nu har vi alla skapat egna bubblor mer eller mindre. I den gamla bubblan kunde vi prata om allt och vi kunde förstå varandras situationer, hur ska en person som inte upplevt min bubbla förstå den? Det är något jag funderar på...
Samtigt känner jag att det kan vara skönt att få sticka ett litet hål och se in i andra människors bubbla. Vad pågår där, hur fungerar livet och vad är skillnaderna från min bubbla? Självklart blir jag ibland avundsjuk, jag skulle också vilja ut och resa i några månader helt oberoende. Kan någon ens förstå mitt val, att som 19åring börja plugga, att stå 22 år gamal och vara klar sjuksköterska? Kanske är det inte alls lätt att förstå. Att jag missat så mycket av livet, inte upplevt livet eller sett stora delar av världen.
Summa sumarum så kan jag säga, enligt min åsikt. Alla lever vi i olika bubblor och ibland och i framtiden kommer vi ha svårt att förstå varandra och sätta oss in i andras bubblor, sånt är livet och så kommer det att fortsätta vara.
Jag sitter och ska göra en powerpoint inför en redovisning på fem minuter. Min ska handla om socialt välbefinnande. Jag ser mig själv som en väldigt social person och klarar inte riktigt av att vara ensam så ofta. Men när jag sitter och ska skriva tar det stopp, varför är mina vänner, min familj och alla andra människor så viktiga? Jag vet faktiskt inte. Försöker fundera och kommer fram till att självklart är min familj bra för att jag vet att de alltid älskar mig och står bakom mig både i med och motgång, mina vänner gör mig glad, får mig på gott humör och förstår mig (oftast) och alla andra människor är bara bra att ha runt omkring sig så man inte känner sig ensam.
Ändå kan jag inte komma på något klokt att säga.
Samtidigt som jag gör detta sitter jag på msn och pratar med några gamla klasskompisar, och försöker förstå hur det blev som det blev. Hur det kunde bli så att vi alla fastnade i den lilla bubbla som man lever i. Min bubbla är östersund, andras bubbla är stockholm, norge osv. Varför blev det så? Varför kan man inte bara leva i samma bubbla?
Jag tror att det beror på tiden, man gör så mycket annat, så olika saker, kanske har man inte något gemensamt längre? Det är nog min största rädsla. Att när jag kommer hem i jul, att jag ska sitta och försöka prata med människor som inte är ett dugg intresserade eller förstår vad som pågår i min bubbla, eller att lyssna på ett gäng som bara pratar om det som hänt i deras gemensamma bubbla, en bubbla som jag inte alls känner mig delaktig i eller förstår. Men vad ska man göra åt saken? För två, tre, fem eller sju år sedan så levde vi i samma bubbla, men nu har vi alla skapat egna bubblor mer eller mindre. I den gamla bubblan kunde vi prata om allt och vi kunde förstå varandras situationer, hur ska en person som inte upplevt min bubbla förstå den? Det är något jag funderar på...
Samtigt känner jag att det kan vara skönt att få sticka ett litet hål och se in i andra människors bubbla. Vad pågår där, hur fungerar livet och vad är skillnaderna från min bubbla? Självklart blir jag ibland avundsjuk, jag skulle också vilja ut och resa i några månader helt oberoende. Kan någon ens förstå mitt val, att som 19åring börja plugga, att stå 22 år gamal och vara klar sjuksköterska? Kanske är det inte alls lätt att förstå. Att jag missat så mycket av livet, inte upplevt livet eller sett stora delar av världen.
Summa sumarum så kan jag säga, enligt min åsikt. Alla lever vi i olika bubblor och ibland och i framtiden kommer vi ha svårt att förstå varandra och sätta oss in i andras bubblor, sånt är livet och så kommer det att fortsätta vara.
