Axel Lux.
Stillsammt och trevligt sitter jag, Emma och Ingrid och försöker plugga lite. Jag som väntade på samtal ryckte till då telefonen ringde och tänkte Yes, äntligen ringer dom. Pinsamt nog blir jag småbesviken då jag ser att det står älsklingen på mobilen, men svarar.
- Hej Aurora, det är Jocke (som Niklas för tillfället var ute och åkte längdskidor med).
- Hej Jocke, säger jag (och tanken, har niklas axeln ut led igen? kommer...)
- Vad gör du? frågar Jocke
- Pluggar.
- Hemma.
- Okej, du vet, jag och Niklas är ju ute och håller på med den extrema/äventyrliga (jag minns inte exakt vad han sa) sporten längdskidåkning.
- Jaha....
- Och nu är det så att Niklas axel har hoppat ur led.
- Nej, inte igen... utbrister jag.
Så berättar Jocke att hans bror är på väg för att hämta dom och ska köra till akuten. Sedan bestämmer vi att Jocke ska hämta sin bil, sedan hämta mig så jag kan hämta våran bil och till sist åka till akuten. Så var det sagt, ett "trevligt" avbrott i pluggandet.
När jag väl kommer till sjukhuset och ska parkera så är det rätt fullt, jag tänker, men vad, då jag tog körlektioner var det ju lätt att fickparkera.... icke sa nicke. jag slirar bara hela tiden (parkeringen var i nedförsbacke) och till slut måste jag nästan köra upp på trottoaren och tokgasa ut mitt i vägen. Till slut hittar jag i alla fall en bra parkering, långt från entren bara.. Men, jag går in till receptioner och frågar efter Niklas, dom hänvisar mig till nästa reception och jag får där veta att Niklas ligger på rum 22. Så jag promenerar dit och funderar lite på hur långt dom kommit osv. Det har inte gått så bra, läkaren har försökt slita till axeln, men inte lyckats, och han är rätt att det är en fraktur så Niklas skickas på röntgen. Ingen fraktur så läkaren försöker igen, mer morfin och lite lustgas, men inget hjälper. Niklas skriker som en stucken gris ändå. Till slut, efter att läkaren försökt ett antal gånger så han är knallröd i ansiktet säger han:
- Det här går inte, vi får ringa narkosen.
Så var det klart, Niklas skulle sövas för att han tydligen hade så mycket muskler (något han kommer leva på länge) att axeln inte gick att dra i led igen.
Efter många om och men, lite högläsning och mycket väntan så ska Niklas sövas och jag får inte vara med. Sen är det klart. Han ska bara ligga och vila ett tag, in på röntgen (som tog över en timme och jag baaaara satt och väntade) och läkarna kolla på bilderna och sen var det klart för hemfärd.
Så, efter många timmars väntan (6) och mycket kämpande med smärtor sitter vi äntligen hemma och ska få äta middag! (klockan 1 på natten då vi hade tänkt äta när niklas kom hem från skidspåret egentligen)
Smaklig måltid och GOD NATT!
- Hej Aurora, det är Jocke (som Niklas för tillfället var ute och åkte längdskidor med).
- Hej Jocke, säger jag (och tanken, har niklas axeln ut led igen? kommer...)
- Vad gör du? frågar Jocke
- Pluggar.
- Hemma.
- Okej, du vet, jag och Niklas är ju ute och håller på med den extrema/äventyrliga (jag minns inte exakt vad han sa) sporten längdskidåkning.
- Jaha....
- Och nu är det så att Niklas axel har hoppat ur led.
- Nej, inte igen... utbrister jag.
Så berättar Jocke att hans bror är på väg för att hämta dom och ska köra till akuten. Sedan bestämmer vi att Jocke ska hämta sin bil, sedan hämta mig så jag kan hämta våran bil och till sist åka till akuten. Så var det sagt, ett "trevligt" avbrott i pluggandet.
När jag väl kommer till sjukhuset och ska parkera så är det rätt fullt, jag tänker, men vad, då jag tog körlektioner var det ju lätt att fickparkera.... icke sa nicke. jag slirar bara hela tiden (parkeringen var i nedförsbacke) och till slut måste jag nästan köra upp på trottoaren och tokgasa ut mitt i vägen. Till slut hittar jag i alla fall en bra parkering, långt från entren bara.. Men, jag går in till receptioner och frågar efter Niklas, dom hänvisar mig till nästa reception och jag får där veta att Niklas ligger på rum 22. Så jag promenerar dit och funderar lite på hur långt dom kommit osv. Det har inte gått så bra, läkaren har försökt slita till axeln, men inte lyckats, och han är rätt att det är en fraktur så Niklas skickas på röntgen. Ingen fraktur så läkaren försöker igen, mer morfin och lite lustgas, men inget hjälper. Niklas skriker som en stucken gris ändå. Till slut, efter att läkaren försökt ett antal gånger så han är knallröd i ansiktet säger han:
- Det här går inte, vi får ringa narkosen.
Så var det klart, Niklas skulle sövas för att han tydligen hade så mycket muskler (något han kommer leva på länge) att axeln inte gick att dra i led igen.
Efter många om och men, lite högläsning och mycket väntan så ska Niklas sövas och jag får inte vara med. Sen är det klart. Han ska bara ligga och vila ett tag, in på röntgen (som tog över en timme och jag baaaara satt och väntade) och läkarna kolla på bilderna och sen var det klart för hemfärd.
Så, efter många timmars väntan (6) och mycket kämpande med smärtor sitter vi äntligen hemma och ska få äta middag! (klockan 1 på natten då vi hade tänkt äta när niklas kom hem från skidspåret egentligen)
Smaklig måltid och GOD NATT!
Kommentarer
Postat av: stina
Stackarn! Hoppas bara det blir bra tills jag kommer hem och vi ska till jamtland! Det ar bara 3 veckor kvar tills jag kommer hem, Galet! Har du nagot speciellt du skulle vilja ha fran denna oerhort stora shoppingby (int) Du far garna ringa snart om du vill =) Kram!
Trackback
